Tänk som det kan gå.....

Jaktlabrador är en variant av labrador där uppfödarna valt att avla vidare på de labradorer som fungerar bäst i arbete med jaktapportering.

De jaktintresserade uppfödarna har bevarat labradorens ursprungliga egenskaper; will to please (vilja att vara till lags), på- och avknapp (en labrador ska kunna vara lugn under de delar av jakten där hunden inte är aktiv, samtidigt som den ska ha stor arbetsvilja när den ska apportera), mycket motor och apportintresse, god näsa och förmåga att arbeta med andra hundar utan bråk. Den ska dessutom ha en kropp som lämpar sig för detta arbete. Den måste vara snabb nog att kunna springa ifatt en skadskjutenfågel, stor och stark nog att kunna apportera in ett stort vilt i svår terräng, den måste kunna hoppa över exempelvis ett staket och den får inte heller bli skrämd av skott eller nafsanden från skadskjutet vilt. Pälsen bör vara av en snabbtorkande variant, det är inte ovanligt att jaktlabradoren saknar underull.

Jaktlabrador ses ännu inte som en ny typ av labrador även om vissa anser dess smärtare kroppsbyggnad kunde motivera det.

Att det är stora skillnader inom en viss ras är inte svårt att se. Labradoren är bara en av de raser som har fått två uppdelningar.

Vi har den feta labben, oftast något slappare men stabilare som egentligen inte alls känns som den vore avlad för jakt. En sådan tung hund borde ha betydligt svårare att hoppa över högre staket, bäckar osv.Och konditionsmässigt måste den ligga långt efter.

Sen har vi jaktlabben som är smidig och snabb. Klarar terrängen bättre men verkar ha mer svårigheter i det mentala. Man pratar mycket om att det finns mer aggressioner hos dem och de har lättare för att komma i stress.

Vad är en uppfattning av denna delning?

Är det fel att dela upp rasen i två "under raser"?

Och om man till råga på allt slänger i lite pitbull i detta så kan man ju genast räkna ut att det löper en ganska stor risk att du kan få lite problem med bla stress med din hund.

Jag har alltid älskat blandraser.....men jag kan inte hjälpa utan att undra, borde vi kanske inte bli bättre på att faktiskt försöka ta reda på vad vi avlar på? Om inte för ens egen skull, så för djuret?